Testning av antibiotikakänslighet

Livsmedelssäkerhetsverket undersöker antibiotikakänsligheten hos bakterier som har isolerats från kliniska prov och obduktionsmaterial huvudsakligen när känslighet inte kan förutsägas utgående från existerande information. Då undersöks i första hand förvärvad resistens, eftersom bakteriens naturliga resistens i regel är känd från tidigare. Undersökningsmetoden som används är den så kallade mikrodilutionsmetoden (VetMICTM, SVA, Sverige) som ger MIC-värden (minimal inhibitory concentration) för varje antibiotika. Bakterierna klassificeras enligt S/I/R-gränsvärdena i grupperna känsliga, "intermediate" eller resistenta. För gruppindelningen används kliniska gränsvärden: bakterien klassificeras som resistent om den läkemedelskoncentration som behövs för att hindra dess tillväxt är större än den koncentration som man riskfritt kan uppnå hos människa och djur. Den största delen av gränsvärdena är hämtade från CLSI:s (tidigare NCCLS) standarder. Det föreligger ofta korsresistens mellan läkemedel i antibiotikagruppen, vilket har beaktats vid val av antibiotika som testas. Utöver själva känslighetsbestämningen testas också förekomsten av någon resistensfaktor i bakteriestammen som analyseras. Exempelvis betalaktamresistens hos stafylokocker kan undersökas genom att mäta bakteriens enzymaktivitet med hjälp av ett kromogent ämne (s.k. nitrocefintest).

 .