Nötkreatur och bison

Sjukdomar hos nötkreatur

Schmallenberg-viruset påvisades inte år 2014

I Tyskland påträffades hösten 2011 Schmallenberg-viruset som tidigare varit okänt i Europa. Viruset spred sig till Finland redan sommaren 2012. Schmallenberg-viruset är ett idisslarvirus som sprids med svidknott och som inte smittar människor. De första missbildade lammen hos vilka viruset konstaterades föddes fullgångna i slutet av december 2012. Den första missbildade kalven hos vilken viruset konstaterades föddes i februari 2013 cirka tre veckor i förtid. Hos de kalvar som 2013 sändes för utredning av kastningsorsaken konstaterades Schmallenberg-viruset på 19 gårdar (6,7 procent av de undersökta gårdarna) och hos lamm på 14 gårdar (10 procent av de undersökta gårdarna). Samtliga virusfynd härstammade från områden där man även hade konstaterat antikroppar.

År 2014 sändes klart färre kalvar och lamm för utredning av kastningsursaken än år 2013, när projektet kastningsorsaker var på gång. Schmallenberg-virus konstaterades inte alls år 2014. Det är oklart om detta beror på att missbildade kalvar och lamm inte mera sändes till obduktion, eller på att nöt och får populationen har tillräcklig immunitet som skyddar fostret under den känsliga tiden av dräktigheten och missbildningar orsakad av viruset uppstår inte.

Schmallenbergviruset spreds sig inte till nya områden under 2013

Resultaten från undersökningen av tankmjölksprover under våren 2014 visar att Schmallenbergviruset inte har spridits märkbart norrut under vektorsäsongen 2013 (Figur 1). Linjen Karleby-Kides kan fortfarande anses vara en grov gräns för viruset. Det finns bara enstaka smittade besättningar norr om denna linje. Undersökningar som Livsmedelsverket Evira har gjort under våren 2013 och 2014 visar att viruset spred sig på några månader under sommaren 2012 till det nuvarande området. 

Evira undersökte om viruset fortsättningsvis spreds norrut under vektorsäsongen 2013. På våren 2014 undersöktes bara mjölkgårdar som inte hade antikroppar våren 2013. Därför undersöktes bara enstaka mjölkgårdar från Syd och Syd-Västra Finland. Cirka 13 % av mjölkgårdarna som inte hade antikroppar våren 2013 hade nu antikroppar. Dessa positiva mjölkgårdar finns på samma område som år 2013. Det betyder att spridningen har varit liten under vektorsäsongen 2013.

Antikroppar i tankmjölkprov visar att det i besättningen finns kor som har smittats av viruset. Orsaken till att det finns antikroppar i tankmjölken kan bero på att svidknott har spridit viruset från ett djur till ett annat eller att djur med antikroppar har tillförts besättningen. Djur som har antikroppar mot viruset sprider inte viruset.

Schmallenbergviruset smittar från en idisslare till en annan via blodsugande insekter, särskilt svidknott. Insekterna smittas av en idisslare som bär på viruset och överför smittan till andra idisslare nästa gång de suger blod. Smittan sprids under sommaren och förhösten, då insekterna som sprider viruset är aktiva.

Figur: Tankmjölksövervakning av Scmallenbergviruset 2013 och 2014

  /files/attachments/fi/elaimet/elainten_terveys_ja_elaintaudit/elaintaudit/sbv_tankmjolk_2013_2014.jpg : 1021Kb

Flera Mycoplasma bovis –infektioner konstaterades

I Finland konstaterades Mycoplasma bovis-bakterien första gången i november 2012. Proverna var från luftvägsinfektion hos en kalvuppfödningsgård i Norra Savolax. År 2014 upptäcktes infektionen i 15 nya gårdar. Fyra av dem var mjölkboskapsgårdar med mastit orsakad av M. bovis, en dikobesättning och 10 köttboskapsgårdar, som alla hade luftvägsinfektionssymtom. Fyra av dessa gårdar finns i Lappland, tre i Norra Karelen, tre i Norra Savolax och enstaka gårdar i Södra Österbotten, Österbotten, Norra Österbotten, Mellersta Finland och Södra Savolax.

Hos Evira undersöktes nässlemprover från 204 gårdar och blodprover från 19 gårdar i anslutning till näringens och ETT rf:s program för uppföljning av M. bovis.

Sjukdomsdiagnostik

Totalt undersöktes 2788 prover från circa 600 gårdar. För patologiska undersökning sändes 519 prover (hela djur eller organprove)r. Av dessa var 98 foster eller fullgångna dödfödda kalvar som sänts för utredning av kastningsorsaken och 109 var patologiska prover i anknytning till köttinspektionen (Tabell 1.). Dicrocoelium dendriticum (lilla levermasken) konstaterades från 15 prover och Fasciola hepatica (stora levermasken) från två prover från slakterier. Antalet lilla levermaskar var större än tidigare på grund av ett diagnostikprojekt.

De vanligaste konstaterade kastningsorsaken var bakterieinfektioner precis som under tidigare år, dvs. Trueperella pyogenes, Ureaplasma diversum, Listeria monocytogenes, Staphylococcus aureus, Bacillus licheniformis och Escherichia coli. Schmallenbergvirus konstaterades inte.

Urdjurssmittan Neospora caninum konstaterades hos ett kastat foster. Dessutom konstaterades antikroppar i blodprover som sänts för utredning av kastningsorsaken från tre gårdar. Neospora har årligen konstaterats på några nya gårdar. Med avseende på Neospora undersöktes med hjälp av ett ELISA-test totalt 121 blodprover av vilka en del härstammade från gårdar som redan tidigare konstaterats vara positiva och på vilka smittspridningen utreddes. Med avseende på Q-feber undersöktes 73 blodprover från 13 gårdar, 71 av dessa för utredning av kastningsorsaken och två för export, med hjälp av ett ELISA-test. Samtliga undersökningar var negativa.

Största delen av proverna som inkommer för utredning av sjukdomsorsaken (185 st.) härstammade precis som under tidigare år från kalvar under sex månader. I fråga om äldre köttboskap och kor har antalet patologiska undersökningar ökat något. De vanligaste fynden omfattade såsom under tidigare år luftvägsinfektioner hos kalvar, kalvdiarré och bakteriella allmänna infektioner hos små kalvar. Ett fall av elakartad katarral feber orsakad av ovint herpesvirus 2 konstaterades i Norra Österbotten. En nefrit orsakad av Corynebacterium renale konstataterades hos en diko. Infektioner orsakad av Listeria monocytogenes påvisades 12 st., var av kastningar var fyra, allmänna infektioner hos små kalvar fyra, enkefaliter tre och en ögoninflammation.

Med avseende på luftvägsinfektioner undersöktes 66 paket med djupa svabbprover (ett paket innehåller fyra prover) samt parserumpaket (ett paket innehåller parserum från fem djur) från åtta gårdar och slemprover från näsborrar från tre gårdar (ett paket innehåller slemprover från näsborren från fem djur).

I luftvägsinfektionsproverna (patologiska prover och kliniska prover) konstaterades mest allmänt nötkreaturs RS- och coronavirus, Histophilus somni-, Pasteurella multocida-, Mannheimia haemolytica- och Trueperella pyogenes–bakterier samt Ureaplasma diversum. Mycoplasma bovis–bakterien konstaterades i djupsvabb-, lung- och öroninflammationsproverna.

I fråga om kalvdiarrépaket (ett paket innehåller en undersökning av fem avföringsprover) undersöktes 183 försändelser som innehöll totalt 499 prover. Precis som under tidigare år var rotaviruset och Eimeria sp. kockiderna (voidan myös kirjoittaa coccidierna) de vanligaste orsakerna till diarrén (patologiska och kliniska ‑prover). Det zoonotiska urdjuret Cryptosporidium parvum som orsakar diarré hos kalvar konstaterades på 29 gårdar, antingen i en patologisk undersökning eller från ett diarréprov. Även människor som hade varit kontakt med djuren insjuknade i kryptosporidios.

Salmonella

Tillsynen över salmonella hos nötkreatur är i Finland en del av det nationella salmonellatillsynsprogrammet. Då det gäller nötboskapsgårdar konstaterades salmonellasmitta på totalt nio nötboskapsgårdar, fyra mjölkboskapsgårdar, tre kalvuppfödningsgårdar, en dikobesättning och en gård med köttsboskap. Samtliga smittofall var nya (8 nya smittofall 2013). Av dessa var fem av serotyp S. Typhimurium och två av serotyp S. Enteritidis och två S. Eastborne. Fallen av salmonellasmitta konstaterades i undersökningar av gårdarnas egenövervakningsprover (till exempel försäljningsundersökningar), i undersökningar av kliniska salmonellamisstankar och i undersökningar av kontaktgårdar. Dessutom konstaterades salmonella i fyra lymfkörtelprover från nötkreatur som togs vid två slakterier, men avföringsproverna som togs på gårdarna var negativa då det gällde salmonella. Tjurar som kommer till en station för artificiell insemination och deras ursprungsgårdar samt tjurar i karantän på stationen för artificiell insemination undersöks också med tanke på salmonella. Bland dessa påträffades inte salmonella 2014.

Uppföljningsundersökningar av nötboskap

Då det gällde blåtungesjuka, leukos, IBR-sjuka, BVD, BSE och kastningssjuka följdes nötboskapens sjukdomssituation upp med hjälp av tillsynsprogram som upprätthålls av myndigheterna. Angående blåtungesjukan (serotyp 8) förblev situationen lugn i hela Europa. Mjölkboskapen inom riskområdet (kusten i Södra och Sydvästra Finland samt Åland) undersöktes våren 2014 i samband med annan uppföljning som på 2013. I hela landet undersöktes dock året runt prover från slaktdjur av dikoboskap även med tanke på blåtungesjukan. Blåtungevirusantikroppar konstaterades i ett serumprov från en diko, som var importerad år 2011 från Sverige. Blåtungevirusantikroppar hade konstaterats även i importblodprovet av samma ko (i Sverige har man vaccinerat mot blåtungevirus från 2008) . Det ansågs att det inte fanns behov av att fortsätta undersökningarna.

Nötkreaturs BVD- och IBR-sjuka samt leukos följdes upp hos mjölk- samt dikoboskap. BVD-smittan anses ha slagit rot från vår nötpopulation, och därför frångicks uppföljningen som omfattade hela landets mjölkboskap redan 2011. Den mjölkboskap som undersöktes i uppföljningen valdes slumpmässigt från hela landet (med tanke på BVD, leukos och IBR 3 procent av hela landets mjölkboskap). Utöver det slumpmässiga urvalet undersöktes på basis av risken och med tanke på BVD, IBR och leukos mjölkboskap hos vilken en embryoöverföring hade genomförts med embryon av utländskt ursprung eller hos vilken det under det föregående året hade förekommit kastning i större utsträckning än tidigare. De prover som togs för uppföljningen av slaktdjuren bland dikoboskap undersöktes förutom med tanke på blåtungesjukan även med tanke på BVD och IBR. Dessutom undersöktes prover i samband med artificiell insemination, export och import.

Med tanke på leptospiros undersöktes serumprover från totalt 205 nötkreatur. Av dessa undersöktes 200 prover för hälsoövervakning av tjurar som används för artificiell insemination, och fem prover för export. I proverna konstaterades inga leptospira-antikroppar.

Tabell:  Antalet patologiska undersökningar hos nötkreatur efter undersökninsorsak, åren 2010- 2014
Tabell: Resultat av undersökningar av djupa svabbprovpaket, antalet positiva paket, åren 2009-14
Tabell:  Resultat av kalvdiarrepaket undersökningar (avförinspaket), kalv under 6 månader, åren 2009-14