Bovin virusdiarré (bovine viral diarrhea, BVD och mucosal disease, MD)

Alstraren av bovin virusdiarré (BVD, bovine viral diarrhoea) hör till genus Pestivirus i familjen Flaviviridae, till vilket det klassiska svinpestviruset och border diseaseviruset hos får också hör. BVD-virus kan smitta även får, getter, flera andra idisslare samt svin.

Människor smittas inte av sjukdomen.

Symtom

Övergående, akut smitta

Enligt uppskattning är upp till 70-90 % av alla BVD-infektioner symptomfria. Inkubationstiden är 5 - 7 dygn. Symtomen kan vara feber, nedstämdhet, aptitlöshet, rinnande ögon och näsborrar, erosion eller sårighet i munnen samt diarré och sänkt mjölkproduktion. Djur som blivit akut smittade utsöndrar viruset under cirka 2 veckor. BVD-viruset ger också upphov till immunsuppression, vilket innebär att djuren är mottagliga för speciellt luftvägsinfektioner. Akut smitta är övergående och de antikroppar som bildats till följd av infektionen kvarstår under djurets hela livslängd.

Permanent, kronisk smitta

Om dräktiga djur blivit BVD-smittade kan följden vara kastning när som helst under dräktigheten samt att det föds kalvar som har medfödda missbildningar, svag kondition och/eller är permanent infekterade av BVD-viruset (virusutsöndrare). En BVD-infektion under de fyra första månaderna av dräktigheten kan leda till att fostret blir immunologiskt tolerant med avseende på BVD-viruset. I allt sekret från en sådan virusutsöndrare påträffas rikligt med BVD-virus under djurets hela livstid, men djuret saknar på grund av toleransen förmåga att bilda antikroppar mot BVD-viruset.

Djur som är virusutsöndrare kan verka fullständigt friska, men de är ofta mindre till växten och växer långsammare än friska djur. Risken för dessa djur att insjukna i andra infektioner samt dödligheten hos dem är dessutom betydligt större jämfört med friska djur.

De maternala antikropparna som en kalv som är virusutsöndrare fått av sin moder i råmjölken försvinner under kalvens 3 första levnadsmånader. Efter det påträffas inga antikroppar mot BVD-viruset hos virusutsöndraren, men i dess serum kan BVD-virus ständigt påvisas. Också avkomman till virusutsöndrare är alltid virusutsöndrare. BVD utrotas ur besättningen genom att virusutsöndrarna avlägsnas.

Mucosal disease (MD)

Den sjukdom virusutsöndrarna får heter mucosal disease (MD). Den uppkommer när virusutsöndrarens eget virus omvandlas till ett virus av annan typ eller när virusutsöndraren smittas av ett omvandlat virus.

MD uppträder oftast hos 6-18 månader gamla virusutsöndrare i antingen akut eller kronisk form. Symptomen vid akut MD är bl.a. feber, aptitlöshet, kraftig vattnig och ibland också blodig diarré, rinnande näsborrar och ögon, grumlighet i hornhinnan och ökad salivutsöndring. Erosion på slemhinnorna i mun och svalg, på huden mellan klövarna och på spenarnas och blygdläpparnas hud kan dessutom förekomma. Akut MD leder till att djuret dör inom 3-10 dagar. Vid kronisk MD kan djuret leva i månader, men sjukdomen leder slutligen till döden. Symptomen är ständigt lös avföring eller tidvis diarré, kronisk trumsjuka, försämrad aptit, viktminskning, erosion på huden mellan klövarna eller erosion på huden som läker dåligt.

Diagnos och provtagning

För att säkerställa diagnosen behövs ett serumblodprov där både antikroppar och virus kan konstateras. Viruset kan också påvisas i vävnadsprov. Bestämmelser om provtagning finns i jord- och skogsbruksministeriets förordningar 2/VLA/2004 och 4/VLA/2008.

Smittvägar

BVD-smitta sprids effektivt endast av virusutsöndrare. Akut infekterade djur anses inte vara betydelsefulla som smittspridare. Smittan sprids antingen via luftvägarna eller via munnen. Effektivast sprids smittan i direkt kontakt mellan en virusutsöndrares sekret (slem från näsborrarna, saliv, urin, avföring, mjölk, sperma, fostervatten).

Indirekt kan smittan spridas via mekaniska vektorer, t.ex. injektionsnålar, nostång och människor. Smittan kan också spridas via sperma, om sperma från en virusutsöndrande tjur eller akut infekterad tjur används vid seminering. Smitta via sperman begränsas oftast till den seminerade kon. Om en dräktig ko som saknar BVD-anitkroppar smittas får även fostret infektionen. Smitta under de fyra första dräktighetsmånaderna kan leda till att kalven blir en kroniskt infekterad virusutsöndrare.

Bekämpning och profylax

BVD klassificeras enligt den nationella lagstiftningen som en djursjukdom som ska bekämpas och som ska övervakas. Det frivilliga BVD-hälsoövervakningsprogrammet för nötkreatur upphörde 2009 på grund av den gynnsamma sjukdomssituationen.

Numera baserar sig bekämpningen på att virusutsöndrare som hittats på grundval av övervakningsundersökningar eller symtom avlägsnas ur besättningen. För gårdar där man misstänker eller har hittat BVD-smitta utfärdas spärrbestämmelser.

 Bestämmelser om bekämpning av bovin virusdiarré (BVD/MD) finns i jord- och skogsbruksministeriets förordning 2/VLA/2004 (ändr. 4/VLA/2008, 10/VLA/2010).

Övervakning

Alla mjölkbesättningar undersöks varje år med tanke på BVD med hjälp av gemensamma mjölkprov. Dessutom undersöks dikobesättningar med hjälp av blodprov som tagits i slakterierna.

Förekomst i Finland och på andra ställen

BVD- smitta har senast konstaterats 2010 på en mjölkboskapsgård. Smittan kom fram i övervakningsundersökningar. Spärrbestämmelserna för gården återkallades 2010 sedan de virusutsöndrande djuren avlägsnats. BVD- smitta förekommer överallt i världen, men i Norden förekommer endast enstaka sjukdomsfall. Också i Österrike och Schweiz pågår landsomfattande BVD–program med vilka målet är att utrota BVD–smittan.