Neospora

Neospora

Neospora caninum är ett urdjur som hör till koccidierna och som orsakar hjärn- och muskelinflammationer hos nötkreatur och hundar. Det betraktas också som en betydande orsak till kastning hos nötkreatur. Nötkreatur får neosporasmitta under fostertiden från modern eller senare via munnen från hundavföring. Neosporas livscykel är tvådelad – dess huvudvärd är hunden medan nötkreatur är mellanvärd. Hundar får neospora genom att äta foster som kor kastat eller efterbörd som är behäftad med smitta. Hos såväl hundar som nötkreatur är smittan oftast symtomfri, men risken för kastning är ungefär fyrfaldig hos kor som har neospora.

Även får, getter, hästar och hjortar kan smittas. Antikroppar har konstaterats hos flera andra djurarter. Människor smittas inte. Hos alla djur är symtomfri smitta vanligast.

Symtom

Kastningarna infaller oftast i mitten av dräktigheten, kring 5 - 7 månaden. Hos besättningen syns smittan som ökat antal enstaka kastningar, av vilka största delen infaller vid den nämnda tidpunkten, men tidigare eller senare kastningar kan också förekomma. Ibland kan smittan yppa sig som en plötslig våg av kastningar då en stor del av de dräktiga djuren kastar inom några månader.

Diagnos och provtagning

När man misstänker neosporasmitta bör förekomsten av kastningar antecknas systematiskt, helst under flera års tid. Särskild uppmärksamhet bör fästas vid i vilket skede av dräktigheten kastningarna inträffar och förekommer kastningar hos mor-dotter-par i besättningen. Kastningarna bör utredas genom laboratorieundersökningar där andra infektiva orsaker utesluts. Provet bör bestå av foster jämte efterbörd samt blodprov av de kor som kastat.

Diagnosen baserar sig på undersökning av fostret jämte efterbörd där de för sjukdomen typiska förändringarna i fostrets hjärna och hjärtmuskel konstateras. Parasitcystor kan identifieras immunohistokemiskt eller genom PCR-analys. Samtidigt utesluts övriga kastningsorsaker genom undersökningen. Serologisk undersökning av modern visar inte om neospora varit orsaken till kastningen, men den berättar om smittan finns hos besättningen.

Smittvägar

Hos nötkreatur är den vanligaste smittvägen från modern till fostret. Följderna av smittan är beroende av fostrets ålder, i ett tidigt skede är fostret känsligare och följden kan vara kastning. I slutskedet av dräktigheten (då största delen av infektionerna uppenbarligen sker), är fostret tåligare och föds oftast som en kliniskt frisk smittbärare. Hos kor som bär på smittan anses abortrisken vara ungefär 4 gånger större än hos negativa djur. Smittan överförs nästan alltid till avkomman. Immunitet uppstår inte, så smittan överförs på nytt vid på varandra följande dräktigheter.

Nötkreatur kan även smittas via munnen. Till neosporas livscykel hör könlig förökning i den köttätande huvudvärden. Neosporas huvudvärd är hunden. Efter att hunden smittats utsöndrar den själv infektiva oocystor i avföringen i några veckors tid. Om dessa cystor hamnar i foder eller vatten kan de infektera nötkreatur. Hundar smittas när de äter t.ex. kastade foster eller efterbörd som är behäftad med smitta. Hunden själv är vanligtvis symtomfri. Också hos hundar kan smittan överföras till fostren under dräktigheten och orsaka hjärn- och muskelinflammation hos valparna. Enstaka fall har konstaterats även i Finland.

Profylax

För närvarande finns det ingen effektiv medicinering och inget vaccin mot sjukdomen. I smittade besättningar kan man försöka se till att kvigor av smittade djur inte används för avel. Foder och dricksvatten bör skyddas mot avföring från djur. Efterbörd och foster får inte ges åt köttätare, hundar eller rävar.

Förekomst i Finland och på andra ställen

Neospora konstaterades första gången på 1980-talet och betraktas numera som en av de viktigaste orsakerna till kastning hos nötkreatur i hela världen. Även i Finland konstateras kastningar hos nötkreatur som orsakats av neospora.