Paratuberkulos

Paratuberkulos

Paratuberkulos eller Johnes sjukdom är en kronisk tarmsjukdom som orsakas av bakterien Mycobacterium avium subspecies paratuberculosis (M. paratuberculosis). Den drabbar främst idisslare, men bakterien som orsakar sjukdomen har isolerats också hos andra djurarter, t.ex. vildkanin och räv.

Symtom

Sjukdomens inkubationstid varierar från några månader till flera år. Nötkreatur får i allmänhet smittan när de är unga kalvar men också vuxna djur kan bli infekterade. Då symptom börjar visa sig är nötdjuret vanligen över två år gammalt. Symptomet är först tidvis uppträdande diarré som i och med att sjukdomen avancerar blir kontinuerlig och riklig. Djuret magrar också hela tiden, även om det behåller sin aptit. Det drabbade djuret lever sällan längre än ett år efter att symptom visat sig.

Diagnos och provtagning

Diagnosen paratuberkulos hos ett levande djur baserar sig på symtomen samt den sjukdomsalstrande bakterien och i vissa fall påvisande av immunologisk reaktion. Att diagnostisera subkliniskt infekterade individer är problematiskt, men de test som används för att säkerställa klinisk sjukdom är tämligen väl lämpade. Den tillförlitligaste metoden är att påvisa bakterien M. paratuberculosis i avförings- eller organprov genom odling.

Tyvärr är metoden mycket långsam, bakterieväxt upptäcks i allmänhet först efter 2 – 4 månader, och negativa prov av nötkreatur odlas minst 6 månader. Resultatet av antikroppstest av serumprov blir klart på i medeltal ungefär en vecka. Testet används i allmänhet först för nötkreatur som är över två år, eftersom paratuberkulosantikropparna utvecklas långsamt efter smittan. Antikroppar som bildats mot andra mykobakterier kan orsaka felaktiga positiva resultat.

Av ett djur som dött tas prov av förändrade ställen i tarmen och tarmlymfkörtlarna, en bit av tunntarmens slutända och tarmkäxets lymfkörtlar, särskilt lymfkörtlarna bredvid tunntarmen. Proven sänds till Evira i Helsingfors.

Smittvägar

Paratuberkulos sprids från en besättning till en annan vanligen med djur och inom besättningen från vuxna individer till kalvarna. En stor del av de smittade djuren förblir symptomfria bärare som tidvis kan utsöndra M. avium ssp. paratuberculosis-bakterier bl.a. i avföringen och mjölken. Flera potentiella smittvägar har föreslagits, t.ex. från avföring och mjölk till munnen eller via livmodern till fostret. De vanligaste smittvägarna anses vara infekterade mödrars digivning eller intag av foder och vatten som förorenats av avföring.

Profylax

Det är problematiskt att bekämpa paratuberkulos, eftersom det är fråga om en sjukdom som utvecklas långsamt. Det finns inte heller någon undersökningsmetod med vars hjälp man kan hitta alla smittade djur. Speciellt svårt är det att diagnostisera smittade men symtomfria djur. Undersökning av ett nytt djur som kommer till besättningen utesluter inte med säkerhet smitta. Undersökningen blir tillförlitligare om hela den besättning som djuret kommer ifrån undersöks men inte heller detta undanröjer risken helt och hållet. Om paratuberkulos finns på gården är ett mycket viktigt sätt att förebygga spridning att avlägsna kliniskt sjuka djur från besättningen eftersom de utsöndrar mest bakterier.

Förekomst i Finland och på andra ställen

Sjukdomen är spridd i nästan hela världen. I Finland har paratuberkulos konstaterats hos några köttnötbesättningar.