Borrelios

Borrelios

Borrelios orsakas av en spiralformad bakterie, Borrelia burgdorferi. I Finland förekommer åtminstone tre olika underarter av Borrelia. Borrelios är en vektorförmedlad sjukdom, smittan sprids av blodsugande leddjur. Smågnagare är de egentliga borreliavärdarna, men också stora däggdjur smittas av bakterien. Vilda djur upprätthåller smittan utan att själva insjukna.

Symtom

Borrelios hos hund är i regel en lindrigare sjukdom än hos människor. Infektionsporten är bett av fästingen Ixodes ricinus. Bakterierna sprider sig långsamt till resten av kroppen.

Kring bettet bildas inte den ringformade vandrade hudrodnad som är typisk för borrelios hos människor, en svag rodnad kan dock uppstå. Den förbises lätt och försvinner av sig själv efter ungefär en vecka.

De egentliga sjukdomssymtomen syns ofta först flera veckor och månader efter smittan. Vanliga symtom är trötthet, feber, aptitlöshet, svårigheter att röra sig och hälta. Symtomen kan lindras och försvinna för olika lång tid och sedan återkomma. Inflammationen kan vandra från en led till en annan eller förekomma i flera leder samtidigt. Njur- och hjärtskador är möjliga men sällsynta.

Diagnos och provtagning

För att diagnosticera sjukdomen används vid Evira ett test för att bestämma halten av antikroppar, dvs. titern. Undersökningen görs med hjälp av blodprov.

Nackdelen med serologisk undersökning är att ett undersökningsresultat sällan ger tillräckligt med kunskap för att diagnosticera sjukdomen. Antikroppsnivån stiger långsamt, ofta först flera månader efter smittan. Det finns dessutom individuella skillnader i immunförsvaret. Undersökningen av antikroppar hos ett smittat djur kan således ge negativt svar, fast symtomen skulle ha orsakats av borrelia. Å andra sidan får endast en liten del av de borreliasmittade hundarna symtom, men de kan ändå ha antikroppar i blodet. Då är antikroppsnivåerna emellertid vanligtvis lägre än hos dem som uppvisar sjukdomssymtom. En titer på 1:80 eller högre räknas som positiv, dvs. det är sannolikt att djurets symtom i detta fall beror på borreliasmitta.

Det finns också metoder för att påvisa själva borreliabakterien eller delar av den. PCR-analys ger snabbt resultat, men svårigheten ligger i provtagningen. Bakterien påträffas bäst i vävnaden under huden i närheten av bettet eller i organ som innehåller rikligt med bindväv. Det är dock besvärligt att undersöka dem, eftersom man borde ta en vävnadsbiopsi. Det är sällan möjligt att spåra det bett som fungerat som infektionsport. I blodet finns bakterier endast tillfälligt och i mycket små mängder, likaså i andra kroppsvätskor. Undersökningsresultatet kan då bli felaktigt negativt. En fördel med undersökningen är ändå att diagnosen kan fås i en tidigare sjukdomsfas och man kan mer tillförlitligt påvisa orsakssambandet med djurets symtom.

Smittvägar

Borreliabakteriens utbredningsområde är i princip detsamma som för de vektorer som sprider den. Den viktigaste vektorn är fästingen, även om vissa insekter i princip också kunde sprida bakterien. Alla fästingar är ändå inte infekterade av borreliabakterier, här finns stora geografiska och tidsmässiga skillnader.

I kartläggningar som gjorts i södra Finland har borrelia hittats hos upp till var tredje fästing. Smittan är vanligast på Åland, i sydvästra Finland och sydöstra Finland. Hos människor har smitta konstaterats ända i höjd med norra Karelen och Uleåborg, så i dessa områden kan även hundar insjukna.

Borreliabakterierna lever och förökar sig i vektororganismen, och utsöndras i bettet med saliv. Sannolikheten att bli smittad påverkas av hur länge fästingen har suttit fast i huden. Sannolikheten ökar avsevärt om fästingen sitter fast i huden över ett dygn. Fästingens tidigare utvecklingsfas, nymfen, sprider smittan sannolikare än den vuxna fästingen. En fästing som lösgör sig från huden efter att ha sugit blod fäster inte på nytt. Smittan sprids inte heller direkt från en sjuk hund till människan, utan det behövs en leddjursvektor för att överföra smittan.

Profylax

Det är omöjligt att utrota borreliabakterierna i naturen, och det är också svårt att kontrollera de djur som sprider dem. Utrotning av gnagarna minskar infektionstrycket i någon mån, men detta är möjligt på ett mycket litet område. Antalet fästingar är också mycket beroende av klimatförhållandena, som det inte går att påverka. En välklippt gräsmatta är en ogynnsam omgivning för fästingar. Fästingar som sitter på långt gräs fastnar lättare i hundpälsen, så man bör i mån av möjlighet se till att hunden inte rör sig på sådana ställen.

Användningen av fästingmedel minskar betydligt risken för att fästingar ska fastna i huden, men hindrar dem inte helt och hållet i samtliga fall. Daglig ”fästinggranskning” är synnerligen viktig särskilt sommartid. Varma år förekommer fästingar dock från april ända till november. Fästingen lösgörs från huden med pincett eller fästingpincett så att även mundelarna följer med. Man bör inte försöka kväva fästingen med olja e.d., eftersom det leder till att ännu mera bakterier hamnar i bettet. En bortplockad fästing bör förstöras, så att nya ägg och nya fästingar hindras från att utvecklas. Fästingar som kryper i hundens päls bör också plockas bort snabbt så att de inte biter sig fast i huden på hunden eller människor.

Förekomst i Finland och på andra ställen

Det finns ingen statistik över sjukdomens förekomst i Finland, eftersom det inte finns någon lagstadgad förpliktelse att anmäla den till myndigheterna. Vid Evira diagnosticeras bara ett tiotal fall per år, så detta ger ingen bild av sjukdomens utbredning. Sjukdomen förekommer i samtliga europeiska länder, Nordamerika och Asien, och över huvud taget i områden där lämpliga vektorer lever. Borrelios betraktas som en av de vanligaste vektorförmedlade sjukdomarna i världen.