Brucella canis

Brucellos hos hund

Brucellos hos hund orsakas av bakterien Brucella canis. Hundar kan också smittas av vissa andra typer av brucella, B. abortus och B. suis.

Veterinärer måste anmäla förekomsten av brucellos hos hund i enlighet med djursjukdomslagen och  jord- och skogsbruksministeriets förordning 1010/2013 till antingen kommunalveterinären eller regionförvaltningsverket. Det är viktigt att anmälan görs utan dröjsmål, senast följande vardag efter det att resultatet säkerställts. Kommunalveterinären ska också anmäla fynd till hälsocentralens läkare med ansvar för smittsamma sjukdomar.

Symtom

B. canis, liksom övriga bakterier av släktet Brucella, medför kronisk, oftast livslång infektion. B. canis söker sig till både tikars och hanhundars könsorgan. Framför allt i första skedet förekommer bakterier också i lymfkörtlarna, som ofta blir förstorade, samt i blod och inre organ. Bakterierna förökar sig kraftigt i den dräktiga livmodern och gör vanligtvis så att fostren dör och aborteras i slutet av dräktigheten.

Tiken kan föda både döda och levande valpar. I samband med aborten eller nedkomsten utsöndras rikligt med bakterier i omgivningen och utsöndringen kan fortsätta många veckor. Smittan är så till vida lömsk att tiken ibland kan föda normala kullar. Bakterieutsöndringen ökar under löptiden med variationerna i hormonaktiviteten. Smittan försämrar tikens förmåga att bli dräktig.

Hos hanhundar orsakar B. canis inflammation i bitestikeln och prostatan. Med sperman utsöndras rikligt med bakterier. Även i hanhundars urin utsöndras bakterier, dock mindre än i sperman.

Hos fullvuxna hundar är de allmänna symtomen oftast ringa. Smittan kan vara dold länge och aktiveras tidvis. Det är lättare att upptäcka brucellos hos hanhundar än hos tikar, eftersom förstorad pung är ett typiskt symtom. Om smittan sitter vid ryggraden eller i lederna kan hunden ha svårt att röra sig, smärtsymtom och förlamning. Bakterien kan också orsaka ögoninflammationer. Neurologiska symtom är möjliga, men sällsynta.

Diagnos och provtagning

För sållning av symtomfri smitta används i första hand antikroppsanalys. Vissa närbesläktade bakterier kan ge ett felaktigt positivt resultat vid serologisk undersökning. Ett felaktigt negativt resultat är sällsynt, om det inte är fråga om så ny smitta att inga antikroppar har hunnit bildas. Klinisk sjukdom kan förutom genom antikroppsanalys säkerställas med hjälp av bakterieodling av prov av livmodersekret, blod, urin, foster, vävnadsbiopsi eller sperman. Hos en symtomfri smittbärare är det svårt att påvisa bakterier, eftersom antalet är litet. B. canis växer långsamt och är krävande att identifiera. Bakterier av släktet Brucella identifieras hos Evira med molekylärbiologiska metoder och vid behov skickas stammen till EU:s Brucella-referenslaboratorium för artbestämning.

Smittvägar

Huvudsakliga smittkällor är aborterade foster, fosterhinnor, livmodersekret i samband med nedkomsten eller under löptiden samt hanhundars urin och sperma. Valparna smittas om modern är infekterad. Hanhundar smittas särskilt i samband med parning. I andra sekret finns inga sådana bakteriemängder att de skulle vara av betydelse som smittkälla.

Bakterierna kommer in i kroppen genom munnens slemhinna när hunden slickar sekret, också från ögats slemhinna kan bakterier tränga in i kroppen. Vid kortvarig kontakt överförs dock smittan inte särskilt lätt från ett djur till ett annat eller till människor. För att en hund ska smittas behövs en infektionsdos på ungefär en miljon bakterier via munnen, vid ögoninfektion räcker cirka 10 000-100 000 bakterier. I hundens urin utsöndras en bakteriemängd på 1000-1 000 000 / 1 ml.

Zoonosaspekt

B. canis kan smitta från hund till människa. För normalt friska människor är risken för smitta från en symtomfri hund mycket liten. Den vanligaste smittkällan för människor är aborterade foster eller dödfödda valpar, fosterhinnor, livmodersekret efter nedkomsten eller under löptiden, samt hanhundars sperma eller urin. I andra sekret finns inga sådana bakteriemängder att de skulle vara av betydelse som smittkälla. Infektionsdosen för människor är inte känd, men människor smittas inte särskilt lätt. Sjukdomen påminner om andra utdragna allmänna infektioner och symtomen är oftast lindriga. Kunskapen om förekomsten av B. canis-smitta hos människor är bristfällig, eftersom sjukdomen saknar karakteristiska symtom och det inte finns några allmänt använda antikroppstester som lämpar sig för människor.  

Profylax

Det är viktigast att säkerställa att hundar som tas från utlandet eller som parats där inte för med sig smittan till landet. De borde undersökas med tanke på antikroppar mot B. canis. I Finland är smittrisken ringa.

För att förhindra att Brucella-smitta sprids till människor och andra hundar rekommenderas att smittbärande hundar avlivas. Om hunden inte avlivas bör den steriliseras/kastreras, eftersom smittan döljer sig i könsorganen. Dessutom rekommenderas antibiotikabehandling. Även om behandlingen inte tillnärmelsevis alltid eliminerar bakterierna kan den hålla de kliniska symtomen under kontroll. Det är möjligt att symtomen återkommer och bakterieutsöndringen fortsätter när behandlingen upphört. Hunden bör inte ha kontakt med andra hundar, och hunden får inte delta i utställningar eller andra hundevenemang.

Om en kennel har drabbats av smitta bör de smittade hundarna avlivas och alla andra hundar som finns i kenneln eller tillfälligt vistats där bör testas minst två gånger med tanke på antikroppar mot B. canis. Antikroppspositiva hundar bör avlägsnas från kenneln. Det är också mycket viktigt att desinficera kennelns omgivning. Vanliga desinfektionsmedel har god effekt, t.ex. klorhaltiga ämnen och perioxidsyror (Virkon). Jodhaltiga desinfektionsmedel är effektiva.

Förekomst i Finland och på andra ställen

B. canis-smitta förekommer mest i länder där den hygieniska standarden är låg och hundar får föröka sig fritt. Smittan är vanlig i Syd- och Mellanamerika samt i USA. I Europa har smitta rapporterats i bl.a. Tyskland, Tjeckien, Spanien, Sverige, Ungern och Österrike. Brucellos hos hund förekommer sannolikt inte i Australien och Nya Zeeland.

Hos en finländsk hund konstaterades B. canis-smitta första gången 2008. Det var fråga om en importerad hund av blandras som konstaterades bära på antikroppar mot B. canis, och bakterien isolerades också med en biopsi av en mellankotskiva i ryggraden. År 2013 konstaterades B. canis-antikroppar hos flera hundar i en kennel. Smittkällan var en tik som tagits in från utlandet. Fem av de tio valparna i tikens kull konstaterades bära på antikroppar mot B. canis.

Mer information på vår webbplats

Mer information på andra webbplatser

Teman: