Skabb

Skabb är en extern parasitsjukdom, som orsakas av det parasitiska kvalstret Sarcoptes scabiei som lever i hudens ytskikt.  Kvalstret är mikroskopiskt och har en längd på ca 0,2 - 0,5 mm. Kvalstrets hela livscykel utspelas i värddjurets hud. Skabb har konstaterats hos över 100 däggdjursarter. Hos vilda djur förekommer den till exempel hos rävar, mårdhundar, fjällrävar, mårdar, vargar och lodjur samt också hos vildsvin, hardjur och vilda getdjur. Olika värddjur har olika skabbstammar som ofta bara smittar till närbesläktade djurarter. Även människan har sin skabbstam.

Spridning

Skabb sprids genom direktkontakt mellan djur. Det kan finnas tusentals kvalster per kvadratcentimeter hud, så de kan också falla av djuret och landa på viloplatsen i boet. Kvalstren kan inte överleva utan värddjur, men i lämpliga förhållanden kan de klara sig ett par veckor om luftfuktigheten är tillräcklig och temperaturen lagom (10 - 25 °C). Då kan skabb även smitta indirekt via miljön. Skabb hos vilddjur kan orsaka kortvariga symptom hos människan, men klådan går om av sig själv.

Symptom

I början framträder skabbsymptomen som flagande hud och eksem, senare som förtjockad hud och ansamling av beläggningar samt som ihopklumpat hår eller håravfall. Hos rävar och mårdhundar syns förändringar speciellt på sidorna, bakdelen, svansen och benen. I långt framskridna fall är den hårlösa huden tjock, rynkig, flagande och mörk. Djuret har ofta en kraftig härsken lukt. Djuret slickar och klöser huden. I grava fall utmärglas djuret tills det dör. Hos vissa individer verkar skabben inte sprida sig. Hos dem konstateras bara lokala förändringar, till exempel att svansen har skadad päls. I värsta fall kan en skabbig varg vara nästan hårlös, medan pälsen hos lodjur ofta sitter kvar men klumpar ihop sig av utsöndringarna från huden.

Diagnos

Skabb diagnostiseras säkrast genom ett skrapprov från huden som undersöks i mikroskop för att hitta kvalster samt ägg och larver. Skabbformerna hos olika djurarter kan inte tillförlitligt identifieras endast utifrån utseendet. I blodprov kan man konstatera antikroppar ca 2 - 5 veckor efter infektionen.

Förekomst i Finland och på annat håll

Rävskabb spred sig till rävar i Finland på 1960-talet, och i dag förekommer skabb hos vilda djur hela tiden i varierande grad i hela landet. Sjukdomen är vanligast hos mårdhundar och rävar, men de senaste åren har man varje år även hittat lodjur som dött i skabb. Hos vargar har sjukdomen varit sällsynt i Finland, och grava fall har endast påträffats hos under ett år gamla vargar. Skabb förekommer i hela världen, och skabb hos vilda djur har rapporterats i åtminstone Europa, Afrika, Nordamerika och Australien.

Teman: