Tularemi

Harpest eller tularemi är en zoonos orsakad av bakterien Francisella tularensis. Sjukdomen som alltså kan överföras från djur till människa har påträffats i hela världen hos mer än 200 djurarter, såväl däggdjur som fåglar.

Sjukdomen konstateras vanligtvis hos hardjur (skogsharar och fältharar), hos vilka smittan undantagslöst leder till döden. Den europeiska kaninen är däremot inte speciellt mottaglig för smittan. Vilda smågnagare, framför allt skogssorkar, fungerar som sjukdoms- eller infektionsreservoar.

Sjukdomsförekomsten varierar tämligen mycket från år till år och mellan olika områden. De senaste åren har cirka 10 - 30 fall av tularemi hos harar från olika håll av landet diagnostiserats vid Evira varje år. Dessutom konstateras enstaka fall hos andra djurarter, t.ex. ekorrar, bisamråttor och fåglar. Antalet konstaterade sjukdomsfall påverkas av hur kraftiga har- och sorkstammarna är.

Smittvägar

F. tularensis är en bakterie som smittar synnerligen lätt. Redan en liten mängd bakterier räcker till för att orsaka sjukdom och det finns flera potentiella smittvägar. Vanligtvis smittar tuleremibakterien via blodsugande insekter, varför de flesta sjukdomsfallen uppträder under juli - oktober när antalet insekter är som störst. Smittan kan också fås direkt från ett sjukt eller dött djur t.ex. som sårinfektion eller via ögats bindhinna eller via luftvägarna i förorenad omgivning. Tularemi kan också smitta via munnen med vatten som är förenat av bakterien eller med kött från ett djur som burit på tularemismitta.

Symtom

Man ser sällan harar som uppvisar symtom, eftersom sjukdomen snabbt leder till döden. Smittade harar dör inom 2-10 dagar i blodförgiftning som orsakats av akut allmän infektion. Hos mindre känsliga djurarter är symtomen ospecifika, t.ex. feber och trötthet.

Hos människor uppträder tularemi vanligtvis som en febersjukdom som kan vara förenad med huvudvärk, muskelsmärtor och svullna lymfkörtlar. När insekter överfört sjukdomen till människan uppstår en sårnad och lokal inflammation på stället för insektbettet. Smitta via luftvägarna kan förorsaka lunginflammation. I ögat kan man få smärtsam bindhinneinflammation. Hos människan är inkubationstiden i allmänhet 3 - 5 dygn, men den kan också vara längre.

Diagnos

Ett djur som dött i tularemi kan inte identifieras med hjälp av yttre tecken, utan diagnosen ställs i samband med obduktion. Sjukdomen orsakar inflammationsförändringar i de inre organen, särskilt mjälten och levern. Bakterieförekomsten säkerställs med specialfärgning av vävnader. Tularemibakterier odlas inte vid Evira på grund av smittrisken.

Profylax

I områden där harpest har påträffats är det skäl för jägarna att använda t.ex. engångshandskar av plast när de flår och tar ur harar. Det är alltid skäl att använda skyddshandskar när man hanterar harar som hittats döda. Rått harkött och inre organ från harar bör inte ges åt hundar eller katter. Bakterien F. tularensis dör dock vid upphettning, så kokt eller stekt kött är säkert. Eftersom största delen av tularemifallen hos människor förmedlas av blodsugande insekter är det särskilt viktigt att skydda sig mot insektsbett när man rör sig i skogen under sensommaren.

Förekomst i Finland och på andra ställen

F. tularensis förekommer inom ett stort område på norra halvklotet. Där känner man till två underarter, varav A-typen (F. tularensis biovar tularensis) förekommer i Nordamerika och B-typen (F. tularensis biovar palaearctica) i både Nordamerika och Eurasien. Av dessa är A-typen en starkare sjukdomsalstrare.

Tularemi hör till de sjukdomar som normalt förekommer i Finlands natur. Enligt Eviras statistik har fall konstaterats i samtliga jaktvårdsdistrikt med undantag av Egentliga Finland under 2000-talet. Fallen i Lappland har förekommit i områdets sydvästra del. Sjukdomsförekomsten varierar från år till år, uppenbarligen beroende på djurstammarna och väderförhållandena. Det är smågnagare som upprätthåller sjukdomen och populationerna av dem varierar kraftigt områdesvis och tidsmässigt.

Teman: