Landsomfattande undersökning av halterna av organiska tennföreningar i insjö- och havsfisk: OT-halterna i insjöfisk en tiondel av halterna i havsfisk

10.9.2008

<div>I det landsomfattande projektet undersöktes halterna av organiska tennföreningar för första gången också i insjöfisk. Det mest förorenade havsområdet i undersökningen visade sig vara Gammelstadsfjärden i Helsingfors, det mest förorenade insjöområdet var Varkaus industriområde samt den mest förorenade hamnstaden Nådendal.</div>

I programmet OT-fisk, som har koordinerats av Livsmedelssäkerhetsverket Evira, deltog Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet (RKTL), Folkhälsoinstitutet (KTL) och Finlands miljöcentral (SYKE).

Organiska tennföreningar stabilare än väntat
Intresset för halterna av organiska tennföreningar i fisk uppstod i samband med bygget av den nya storhamnen i Helsingfors 2005. Genom undersökningen ville man få svar på de frågor som konsumenterna funderar på, bl.a. vilken hälsorisk de organiska tennföreningarna utgör, om man kan äta fisk och vilka fiskeområden som är förorenade samt hur långt man måste fara från en förorenad hamn eller ett industriområde för att fisken ska vara ren.

Man har inte varit speciellt bekymrad över organiska tennföreningar, eftersom man har framhållit att de bryts ned och man har litat på att de försvinner i naturen. Undersökningarna har visat att halveringstiden för organiska tennföreningar är mycket längre än vad man har föreställt sig, inte bara några år utan under vissa förhållanden till och med flera årtionden. Därför är den här undersökningen viktig också med tanke på miljöskyddet, till exempel då man beslutar om muddringar i hamnar och deponering av muddringsmassor.

De mest betydande miljöutsläppen i fråga om organiska tennföreningar härrör från de bottenfärger som hindrar organismer från att fästa på fartygsbottnarna. De här biociderna har använts också i pappersindustrin, för skydd av virke, i plastindustrin och i fiskodlingsanläggningar. Från början av år 2008 är användningen av OT-föreningar i målarfärg för fartygsbottnar helt förbjuden i EU.

OT-halter i fisk i havs- och insjöområdena, på förorenade områden och bakgrundsområden, även OT-undersökningar av sediment på motsvarande områden
OT-halterna i insjöfisk var en tiondel av OT-halterna i fisk från havsområdena. Odlad fisk visade sig vara mycket ren. Gammelstadsfjärden i Helsingfors stad var det område som var allra tydligast förorenat av alla områden i hela undersökningen. Där var abborrarnas halt av OT-föreningar i medeltal 181 µg (mikrogram)/kg med en variation på 37–528. Även i närheten av Borgå uppmättes höga OT-halter i abborre.

Insjöar
I ett separat projekt som koordinerades av Finlands miljöcentral samlades sediment- och vattenprover in från de områden som undersöktes i det här projektet. I industriområdet i Varkaus uppmättes mycket höga OT-halter i sedimenten, i ytskiktet 1000, djupare ned 25000 µg/kg. Redan 200 µg/kg av OT-föreningar i sedimentet anses vara en hög halt.

I abborrar som fångats i hamnområdet i Varkaus var den uppmätta halten av OT-föreningar endast 28 μg/kg. Nästan motsvarande halter, 19–25 μg/kg, analyserades också i Lojo, Jyväskylä och Tammerfors. På övriga orter (Jämsä, Joutseno, Kuusankoski, Valkeakoski, Äänekoski, Pyttis, Taipalsaari och Mänttä) låg OT-halterna i fiskarna under 10 μg/kg. De renaste proverna hittades i Ule träsk.

Hamnstäder
Den mest förorenade hamnstaden av dem som var med i den här undersökningen var Nådendal, där två fiskprover hade en OT-halt på i medeltal 175 μg/kg (de enskilda halterna var 332 och 18 μg/kg). I sedimentet utanför varvet i Nådendal uppmättes nyligen OT-halter på över 30 000 μg/kg (Sydvästra Finlands miljöcentral). Övriga städer uppräknade från den mest förorenade till den renaste i undersökningen var Raumo, Helsingfors, Borgå, Karleby, Kotka, Fredrikshamn, Vasa, Nystad och Brahestad. I sistnämnda stad var OT-halten i abborrar i genomsnitt 22 μg/kg.

Stora haltvariationer i olika fiskarter på samma områden
OT-halterna i olika fiskarter på samma områden varierade betydligt. Orsaken kan vara skillnader i föda och/eller ämnesomsättning. Lax, stor strömming och vassbuk, som fångats i Östersjön och som är kända för att ackumulera dioxiner och PCB, ackumulerade inte OT-föreningar på motsvarande sätt. Däremot ackumulerade till exempel abborre, gös och braxen mera av dessa föreningar.

Hälsorisker med OT-föreningar
Med tanke på hälsoriskerna är det skäl att komma ihåg att OT-föreningarna ackumuleras och därför påverkar kroppen under en lång tid. Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet EFSA har i sin riskvärdering använt immuntoxiska effekter som forskningsdata och har för människan uppställt summahalten 0,25 µg per kilo kroppsvikt som tolerabelt dagligt intag av olika OT-föreningar (TBT, DBT, TPhT och DOT). Den här mängden kan kroppen dagligen inta utan skadeverkningar. Förutom att de här föreningarna har immuntoxiska effekter orsakar de åtminstone hormonstörningar hos fiskar, skaldjur och blötdjur redan vid mycket låga OT-halter i vattnet (1 ng/l vatten).

Och sedan
Inom det här året kommer det att ordnas ett seminarium vid Evira om OT-föreningar och andra främmande ämnen i fiskar. På seminariet kommer man att mera ingående behandla problemen med främmande ämnen på olika orter och i olika fiskarter.

Härefter kommer Evira att genomföra ett forskningsprojekt där importerad fisk undersöks. Efter det kommer man nästa år att göra en utvärdering av intaget av organiska tennföreningar. Då kan man också ta ställning till om det behövs nya riskhanteringsåtgärder, till exempel nya rekommendationer om fiskintag. Fram till dess gäller de nuvarande rekommendationerna om intag av fisk samt därtill hörande undantag.

Mera information om undersökningens resultat (Rapport på finska) finns på Eviras webbplats: http://www.evira.fi/portal/fi/elintarvikkeet/elintarviketietoa/vierasaineet/orgaaniset_tinayhdisteet/

Ytterligare information:
Projektledare, forskningsprofessor Anja Hallikainen, Evira, tel. 050 3868 433
Kemiska analyser, specialforskare Panu Rantakokko och forskare Riikka Airaksinen, Folkhälsoinstitutet, tel. (017) 201 395
Provtagning, specialforskare Pekka Vuorinen, Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet, tel. 0205 751 277
Sediment och vatten, specialforskare Jaakko Mannio, Finlands miljöcentral, tel. 0400148604



Teman: