Ofta ställda frågor om animaliska biprodukter

1. På en svårtillgänglig holme som hör till uppsamlingsområdet finns det döda får. Får kadavren grävas ner?
Ja, de får grävas ner, eftersom svårtillgängliga holmar i ett uppsamlingsområde ingår i det avlägsna området. Aktören ska meddela regionförvaltningsverket om nedgrävningen, om det gäller ett sjukdomsfall. Bok ska föras över nedgrävningen. (JSM:s förordning 1192/2011, § 4, 6, 7 och bilaga 1)

2. Får biprodukter från hemslakt grävas ner på gården? 
Med biprodukter från hemslakt avses sådana delar av slaktkroppar och inälvor från djur som slaktats på ursprungsgården för att användas för eget livsmedelsbruk och som inte används som föda för människor eller gårdens egna sällskapsdjur. Om det återstår biprodukter ska de föras till kadaveruppsamling i kadaveruppsamlingsområdena enligt djurart när det gäller nötkreatur, får, getter eller bison. I avlägsna områden får biprodukterna grävas ner. Bok ska föras över nedgrävningen. (JSM:s förordning 1192/2011 § 5,6,9, 11 och 12).

3. Får granngårdens kadaver brännas i en annan gårds förbränningsanläggning? 
En förbränningsanläggning kan användas gemensamt av flera gårdar. Om det vid anläggningen bränns också andra gårdars kadaver måste man särskilt beakta risken för att djursjukdomar sprids från en gård till en annan. För gården ska utses en kontaktperson som ansvarar för anläggningens verksamhet och bokföring. Av bokföringen ska framgå kontaktuppgifterna till de producenter som levererat kadaver, datum för bränning av kadavren, djurslagen och mängderna. Anläggningen godkänns och övervakas av kommunalveterinären.

4. Jag har för avsikt att grunda en åtelplats och fotografera brunbjörnar och andra rovdjur som besöker platsen. Som lockbete tänkte jag använda svinkadaver som jag får från en närbelägen svingård. Behövs Eviras tillstånd för verksamheten?

För åtling behövs inget tillstånd av Evira. Utfodringen av vilda djur med animaliska biprodukter (t.ex. svinkadaver) baserar sig på anmälningsförfarande. Avsikten med förfarandet är att säkerställa att det material som används för utfodring inte orsakar någon fara för att djursjukdomar sprids och att verksamheten inte medför risk för människors och djurs hälsa. Förfarandet bygger på EU:s biproduktförordning och lagen om djursjukdomar.

När en aktör vill börja med åtling och som lockbete använda ett bestämt annat material än sådant som härrör från vilda djur, ska han eller hon göra en anmälan om inledande av verksamheten till den lokala kommunalveterinären. Dessutom ska aktören i fråga om vart och ett utfodringsparti som förs till åtelplatsen göra en förhandsanmälan så att kommunalveterinären vid behov kan göra ett inspektionsbesök till platsen och förbjuda användningen, om materialet orsakar risk för spridning av djursjukdomar.

5.  Har det observerats att åtling skulle minska områdets älgstam?

När det gäller viltvårds- och jaktpraxis som hör samman med åtling kan man kontakta jord- och skogsbruksministeriets fiske- och viltavdelning.  Bestämmelser om sådana omständigheter ingår i annan lagstiftning än den som rör djurhälsa.