Kadmium

Förekomsten av kadmium i livsmedlen

Kadmium är en giftig tungmetall som allmänt förekommer i miljön. De viktigaste naturliga källorna till kadmium är vulkaner och söndervittrat tungmetallhaltigt stenmaterial. Kadmium hamnar i miljön också som en följd av mänsklig verksamhet såsom tillverkning och användning av fosfatgödselmedel, batteriindustrin och avfallshantering. Den finska jordmånens och de finska rinnande vattnens surhet påverkar tungmetallernas löslighet och absorbtion. Finland har för närvarande ett undantagstillstånd från Europeiska kommissionen att förbjuda utsläppning på marknaden av sådana mineralgödselmedel, som innehåller mer än 50 mg kadmium per kilo fosfor. Kadmiumhalten i askgödselmedel regleras likaså.

Kadmiumet hamnar i livsmedlen antingen så att det upptas i växten ur marken eller kommer via nedfall från luften. I djuret liksom i människan också anhopas kadmiumet i födan i inre organen, särskilt i njurarna och levern. I vilt förekommer allmänt högre halter kadmium än i husdjur och på grund av de höga tungmetallhalterna får inre organ från hästdjur, vilda hardjur, över 1-åriga älgar och över 4-åriga nötkreatur inte användas för livsmedelsbruk.

Kadmiumets skadliga inverkningar på hälsan

Kadmiumet försvinner långsamt från kroppen: dess biologiska halveringstid mäts i år eller rentav årtionden. Långvarig exponering för låga kadmiumhalter har förknippats med försvagad funktion hos njurtubuli och därav följande ökad risk för osteoporos. Europeiska livsmedelssäkerhetsmyndigheten har fastställt det tolerabla veckointaget (TWI) för kadmium till 2.5 µg per kilo kroppsvikt och vecka. En så stor dos kan konsumenten således inta varje vecka livet ut utan att medföras någon sanitär olägenhet såsom försvagad njurfunktion.

Internationella organet för cancerforskning IARC har klassificerat kadmiumet som ett cancerframkallande ämne, men ett samband med förekomsten av lungcancer och vissa andra former av cancer har konstaterats i samband med arbetsrelaterad eller miljörelaterad exponering dvs. med större doser än vad som man typiskt får ur livsmedlen.

Gränsvärden för kadmium i livsmedlen och hushållsvattnet

I Europeiska gemenskapens lagstiftning ((EG) nr 1881/2006)  har fastställts gränsvärden för kadmium i modersmjölksersättning och tillskottsnäring för spädbarn, industriell barnmat, kött och inre organ, olika fiskarter och andra gåvor från havet, grönsaker, rotsaker, svampar, spannmål och spannmålsprodukter. För choklad och kakaopulver träder ett gränsvärde i kraft 1.1.2019. Också i förordningen om hushållsvatten (SHMf 442/2014) har fastställts ett gränsvärde för kadmiumet.

Konsumentens möjligheter att minska kadmiumintaget

Små kadmiumhalter förekommer i praktiken i alla livsmedel. Att spannmålsprodukterna understryks som källor till kadmium beror på att sådana används ofta och i stora mängder. I Finland är kadmiumhalterna i spannmålen små och utgående från det material som Eviras riskvärdering samlat in i genomsnitt lägre än de halter som uppmätts i Mellaneuropa.

Linet liksom också några andra oljeväxter har en naturlig benägenhet att samla kadmium ur marken i sina frön. Därför kan man dagligen använda endast cirka 2 matskedar frön från lin och andra oljeväxter. I havstång har konstaterats kadmiumhalter som rentav är trettiofaldiga i förhållande till halterna som förekommer i bladgrönsaker. Använda varierat och i måttliga mängder är inte heller dessa livsmedel farliga för människan. En kost, där man ensidigt äter livsmedel med en hög tungmetallhalt, är däremot inte att rekommendera.  

Tobaksrökning och passiv rökning kan utgöra en betydande källa till kadmium för konsumenten och hennes närmiljö. I traditionella örtläkemedel har också inrapporterats sporadiskt förekomma rätt stora mängder kadmium.