Frågor och svar om påskrifter på förpackningar

1. Vad är det för skillnad på datummärkningarna ”bäst före” och ”sista användningsdag”?

– Med märkningen ”bäst före” avses den minsta tid, fram till vilken livsmedlet åtminstone bibehåller sina typiska egenskaper. Livsmedlet är vanligen användbart ännu efter detta datum.

Märkningen ”sista användningsdag” avser så som namnet säger det datum, då tillverkaren avsett att produkten senast skall användas.

”Sista användningsdagen” skall märkas ut på produkter som mycket lätt förskäms och som redan efter kort förvaring kan orsaka en hälsofara. Märkningen bäst före har däremot snarare att göra med produktens kvalitativa egenskaper.

2. Får handeln sälja och kan konsumenten äta livsmedel med föråldrad datummärkning?

– Ja, om det rör sig om en produkt med märkningen ”bäst före”. Ett livsmedel märkt med ”sista användningsdag” får däremot inte längre säljas och bör inte heller ätas efter det angivna datumet.

Märkningen ”bäst före” avser det datum, fram till vilket livsmedlets organoleptiska kvalitet säkert hålls hög, om produkten förvaras på rätt sätt. Produkten är ännu användbar också efter detta datum. Användbarheten kan man konstatera genom att titta, lukta och smaka på produkten.

Vi rekommenderar att produkter som säljs efter ”bäst före” -datumet märks så att konsumenten vet att det rör sig om en produkt med föråldrad datummärkning.

3. Varför har glass inga datummärkningar?

– Lagstiftningen förutsätter inte att glass i portionsförpackningar (strutar, bägare) förses med märkningen bäst före. Man får ändå frivilligt förse dem med en sådan märkning.

Gruppförpackningar med glass skall ändå vara försedda med datummärkningar.

4. Varför går det inte alls att finna tillverkarens/importörens namn på vissa livsmedel?

– Lagstiftningen förutsätter att förpackningen till ett livsmedel skall förses med antingen tillverkarens, förpackarens eller den i Europa verkande säljarens namn och adress. Tillverkarens eller importörens namn är således inte obligatoriskt, om förpackningen försetts med namnet på förpackaren eller den i Europa verkande företagare som marknadsför eller låter tillverka produkten.

Om det företag som märkts ut på förpackningen inte är livsmedlets tillverkare, rekommenderas att förpackningen märks med företagets roll, såsom ”importör” eller ”förpackare” eller ”säljare” eller ”tillverkat för”.

5. Varför saknar vissa livsmedel information om ursprungslandet?

– Lagstiftningen förutsätter på allmän nivå att produktens ursprungsland eller ursprungsregion skall märkas ut endast i sådana fall, då ett utelämnande kan vilseleda konsumenten. Huvudprincipen är att konsumenten inte får vilseledas att tro att en produkt som tillverkats utomlands är finsk. Produkter som klart är utländska behöver således inte förses med någon sådan märkning.

Om angivande av ursprungslandet för vissa livsmedel (grönsaker, nötkött, honung, fiskeriprodukter) finns ändå noggrannare stadganden.

6. Räcker det att ett livsmedel är försett med förpackningspåskrifter på engelska?

– Nej. Livsmedel som marknadsförs i Finland skall vara försedda med förpackningspåskrifter på landets officiella språk dvs. finska och svenska. Svenskan kan ersättas med danska eller norska. I enspråkiga kommuner räcker det med den berörda kommunens språk.

7. Hurdant bröd får kallas rågbröd?

– Evira har i samarbete med branschen utarbetat en rekommendation, enligt vilken endast sådana bröd får kallas rågbröd, i vilka minst hälften av den spannmålsråvara som används vid bakning av brödet är råg. Brödets råghalt skall anges på förpackningens framsida i samma synfält som produktnamnet. Rekommenderad angivningsform är ”råg x % av spannmålsråvaran”.

Utöver det skall mängden råg anges i förteckningen över beståndsdelar på det sätt som lagstiftningen förutsätter dvs. som procentandel av alla använda beståndsdelars sammanlagda mängd i det slutliga livsmedlet.

http://www.evira.fi/attachments/svenska/livsmedel/tillsyn_och_foretagare/p_skrifter_p__f_rpackningar/ruisleipasuositusruotsi.sv__2_.pdf

8. Hur vet man om ett livsmedel innehåller någon matallergen?

– Lagstiftningen fastställer de vanligaste matallergenerna som skall anges i förteckningen över beståndsdelar på förpackningen. Över dessa allergener finns en förteckning på Eviras webbsidor.

Om man är allergisk mot andra ämnen än de som räknas upp i ovan nämnda förteckning, får man nödvändigtvis inte exakt information om produktens sammansättning ur påskrifterna på förpackningen, eftersom vissa ämnen får anges endast med gruppnamnet (såsom majs- eller potatisstärkelse endast som stärkelse) och kryddblandningar behöver inte specificeras förutom selleri och senap. Då får man säkrast information om livsmedlets sammansättning genom att direkt fråga produktens tillverkare eller importör.

https://www.evira.fi/sv/livsmedel/information-om-livsmedel/matallergener/

9. Vad kan man sälja under benämningen mjöd och vad menas med traditionell mjöd?

Ett livsmedels beteckning får inte vara vilseledande. Användningen av ordet mjöd regleras inte av någon lag. I Finland är mjöd ändå en vedertagen beteckning och konsumenten förknippar den med vissa förväntningar. Om en produkt inte är mjöd, utan till exempel fruktdryck eller päronsaft, kan benämningen mjöd inte användas om produkten. Vid framställning av traditionell mjöd har använts citrusfrukt, farinsocker, socker och russin. Om sådana ingredienser inte använts och drycken inte framställts genom jäsning, kan benämningen inte vara traditionell mjöd. Alkoholhalten i mjöd skall anges i påskrifterna på förpackningen då den överstiger 1,2 volymprocent (Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1169/2011, art. 9)

Undersökning av alkoholhalten i mjöd 2012