Blodriskor

Blodriskorna är av medelstorlek och har zonerade orangefärgade hattar. Det finns två arter av dem: granblodriska (Lactarius deterrimus) och tallblodriska (Lactarius deliciosus). Granblodriskans hatt har tätare zoner och går mera i grönt än tallblodriskans.

Mjölksaften är rödaktig, och senare blir den grön.

Blodriskorna har orangefärgade skivor som blir grönaktiga på skadade ytor. Även den ihåliga foten är orangefärgad. Svampköttet är ljust, rödaktigt eller grönaktigt på ytan. Smaken är mild och doften beskrivs som fruktig.

Blodriskorna bildar i enlighet med namnet mykorrhiza med gran eller tall. Tallblodriskan är sällsyntare än granblodriskan och växer längre söderut. Skördesäsongen börjar ofta redan i juli.

Skäggriskan (Lactarius torminosus) kan vid första anblicken påminna om blodriskor, men hattens skäggiga yta samt dess vita, skarpsmakande mjölksaft avslöjar arten. Till skillnad från de flesta andra riskorna behöver blodriskor ingen avkokning före tillredningen. De förvaras bäst genom torkning; hatten skivas i lamellernas riktning och foten klyvs. Blodriskor kan också frysas efter att ha fått småkoka i sin egen vätska.

Blodriskorna är populära matsvampar också i Central- och Sydeuropa. Dess värde försvagas på grund av att den ofta innehåller larver; om det kommer en skörd till på hösten, är den larvfri.