Gulkremla

Gulkremlan (Russula claroflava) är en förbryllande syn: en klargul fläck som lyser på flera meters avstånd. Hatten är halvklotformig eller välvd, senare utbredd och har ofta en grop i mitten. Den klibbiga hatthuden är djupt smörblomsgul, men bleknar då den blir äldre.

Skivorna är vita, senare blir de smörgula och får bruna fläckar. Den jämntjocka foten är vit och med åldern blir köttet mjukt och gråaktigt. Även svampköttet är vitt och blir senare gråaktigt. Köttet grånar också där det har vidrörts.

Gulkremlan har en svag doft och smaken är mild och nötaktig.

Gulkremlan bildar mykorrhiza med björk och växer på fuktig mark; fuktiga skogar som domineras av björk, vildmarksskogar och hagmarker ger vanligen skörd även under dåliga svampår. Skördesäsongen börjar redan under högsommaren.

Svampplockaren kan förväxla gulkremlan med den milda, lilla och gulaktiga äggkremlan (Russula lutea), som har mörkgula skivor och en vit fot som inte grånar. En annan förväxlingssvamp är den brungula och brännande skarpa senapskremlan (Russula ochroleuca). Tegelkremlans (Russula decolorans) hatt kan ibland ha en ganska gul nyans, men den växer i karg barrskog och inte på fuktig mark som gulkremlan.

Den förstklassiga, välsmakande gulkremlan ska plockas så ung som möjligt. Kremlan kan rengöras genom att man borstar skräpet av den. Sköljning med vatten gör den lös. Gulkremlan lämpar sig väl för torkning i 5 millimeter tjocka skivor, även om svampköttet grånar och försämrar utseendet vid torkning. Gulkremlan går också utmärkt att frysa.