Honungsskivlingar

Honungsskivlingarna (gruppen Armillariella mellea) är skivlingar med vita sporer och ring på foten. De orsakar röta på träd och kan orsaka svåra skogsskador. De sprids effektivt genom sporer, som också angriper levande träd på skadade ställen, samt genom rhizomorfer.

Honungsskivlingens gulbruna hatt har mörka, små fjäll. Skivorna är vita eller gulaktiga, senare får de mörka fläckar. Ur skivorna kommer rikligt med vitt sporpulver som samlas tätt på ytan av de växande svamparna. Honungsskivlingens långa, smala fot är seg med längsgående fibrer. Den övre delen av foten har en bomullsaktig, vit och brunfjällig ring. Honungsskivlingens kött är gulaktigt och mjukt. Äldre svampar har en metallaktig smak och doft.

I gruppen finns flera närstående sorter, av vilka den allmännaste är vanlig honungsskivling (Armillaria borealis). Finfjällig honungsskivling (Armillaria cepistipes) växer på senhösten och ser ut att växa även på gräsmattor, även om den egentligen torde växa på en trädrot eller gren. Honungsskivlingarna växer i täta klungor på murkna eller levande löv- och barrträd. De växer också på stammar, rötter och grenar som har begravts i marken. Honungsskivlingarna är allmänna i hela landet, skördesäsongen börjar i juli och fortsätter till oktober.

Plockaren kan förväxla den med fjällig tofsskivling (Pholiota squarrosa), som växer i klungor, men dennas sporer är bruna och den gulbruna hatten har mörka och tydligt framträdande fjäll.

Det finns varierande åsikter om honungsskivlingar; exempelvis ryssarna värderar dem som en ”Tajgans gåva”, men i vissa västerländska svampböcker anses de nätt och jämnt vara ätliga.

Honungsskivlingarna smakar bäst som unga, innan ringen har lösgjorts från hattkanten. På grund av den metallaktiga smaken är det bäst att förbehandla honungsskivlingar genom att koka dem. De kokta svamparna kan saltas in eller frysas. Endast hatten är ätlig, den sega foten avlägsnas.