Kantarell

Kantarellen (Cantharellus cibarius) är en eftertraktad matsvamp och lätt att identifiera tack vare dess klargula färg. Dess växtplatser är ganska bestående och det är även avkastningen. Den är sällan larvangripen och skördesäsongen är lång, vilket också ökar dess popularitet.

Kantarellens hatt är stadig och välvd, som äldre blir den mera utbredd och trattlik. Hatten har vågiga kanter. I stället för skivor har kantarellen grunda och grenade åsar som löper ner på foten. Foten är ganska stadig och avsmalnande neråt.

Kantarellens kött är ljust, vitt eller gulaktigt. Smaken är mild, ibland något skarp, men aromrik efter tillredning. Kantarellens doft är behagligt fruktig.

Det lönar sig att söka kantareller i björkdominerad skog och blandskog med björk samt också att söka på tallhedar och i lundar. Kantarellen trivs på ljusa växtplatser som utsatts för nötning. Svampen är vanlig i vårt lands södra och mellersta delar, men blir sällsyntare längre norrut.

I lundar kan plockaren påträffa den ljusa formen av kantarellen, vilken anses vara en skild svampart: blek kantarell (Cantharellus pallens).

Att den är så tidig är en fördel: de första kantarellerna kan uppenbara sig redan i juni i lövskogar. I barrskogar fortsätter skördesäsongen längre, ofta in på senhösten. Falsk kantarell (Hygrophoropsis aurantiaca) påminner om kantarell på hattens ovansida, men hatten har tunt kött och är full med täta och tunna skivor. Den tydligaste skillnaden är färgen på skivorna som är orange eller orangegul. Därtill växer falsk kantarell på murkna stubbar, murknade trädrötter och sågspån. Även ängsvaxskivling (Camarophyllus pratensis) påminner om kantarellen, men den växer på ängar och gamla hagmarker.

Kantarellen kan stekas färsk till sås. Ett sedan länge populärt sätt att förvara svampen är att sätta den på burk i svag saltlösning, men skörden kan också frysas. Torkning å andra sidan gör svampen seg. Före tillredningen ska kantarellerna rengöras; det fastnar lätt sandkorn mellan åsarna.