Stenmurkla

Stenmurklan (Gyromitra esculenta) omges av många fördomar: den är en egendomlig konstighet som först efter korrekt behandling förvandlas från dödligt giftig till en verkligt läcker matsvamp. Stenmurklan är som sådan dödligt giftig, och den får aldrig ätas som sådan eller användas färsk i matlagningen.

Stenmurklan, som påminner om finländska struvor eller hjärnfåror, uppenbarar sig redan i april bland vissnad växtlighet. Den ihåliga hatten har ljus- eller mörkbruna ojämna fåror, kanterna är inåtvända och sitter fast i foten. Fotens storlek varierar, den är ljusgrå eller ljusbrun till färgen. Foten är också ihålig, precis som hatten. Svampköttet är tunt och skört. Då man skär itu en stenmurkla avslöjas svampens gräddgula, ihåliga innanmäte. Doften är nötaktigt stark och förnäm.

Stenmurklan växer i hela landet. I söder får man den bästa skörden i maj, i Kajanaland och Skogslappland i juni.

Stenmurklan växer i barrskogar med sand-, mo- och moränmark. Plockaren hittar lättast arten på platser där markens ytskikt är krossat: plogning eller markberedning efter hyggen, stigar och körspår eller grustäkt ökar skörden. Tillväxten kan gynnas genom att bryta sönder ytskiktet på områden där man sedan tidigare vet att stenmurklan växer. Barkavfall av barrträd och pappersavfall som har grävts ner i en jordgrop och täckts med sand kan utgöra början till en murkelodling.

Av vårväxande arter påminner den sällsynta bleka stenmurklan (Gyromitra gigas) om stenmurklan (Gyromitra esculenta). Blek stenmurkla växer på platser där lövträd dominerar. Dess hatt är ljusare och foten bredare och kortare än stenmurklans. Om våren och sommaren dyker andra förväxlingssvampar upp. Deras hattar har få fåror eller så har de klart längre fot.

Om hösten kan man få se den svagt veckade, sadellika biskopsmössan (Gyromitra infula) eller lömsk biskopsmössa (Gyromitra ambigua), som är giftig.