Storkremla

Storkremlan (Russula paludosa) är en stor svamp med röd hatt. Hatten är först välvd, senare blir den bred och flat med en något nedsänkt mitt. Ytskiktet är klarrött, men bleknar lätt vid regnigt väder. Hos äldre svampar är det nästan gulaktigt. Storkremlans skivor är gulaktigt vita, ofta med kort, röd egg vid hattkanten.

Storkremlans stadiga fot är vit och ofta med inslag av rött, som äldre blir svampköttet skört och mjukt. Det vita köttet faller lätt sönder, vilket är till besvär vid plockning och hantering av svampen.

Unga storkremlor har en något skarp smak, men den blir mildare hos äldre exemplar. Doften är svag.

Storkremlan är en allmän svamp som förekommer rikligt och som växer i karga, talldominerade moskogar, i tallmossar och invid myrmarker. Skördesäsongen börjar ofta redan i juli; storkremlan växer snabbt, därför kan skördesäsongen kulminera förvånansvärt snabbt.

I våra skogar växer flera olika röda riskor: utöver den milda tegelkremlan (Russula decolorans) och vinkremlan (Russula vinosa) kan plockaren av misstag plocka exempelvis den brännande skarpa och illasmakande giftkremlan (Russula emetica), lackkremla (Russula rhodopoda) eller praktkremla (Russula intermedia). Storkremlan särskiljs från sina förväxlingssvampar genom sin stora storlek, milda smak och oföränderligt vita svampkött.

Storkremlan är en välsmakande, utmärkt matsvamp som förvaras bäst genom torkning. Hatten och foten skivas i 5 millimeter tjocka skivor för torkning. Den kan också frysas efter att ha fått småkoka i sin egen vätska. Den klarröda färgen på storkremlans ytskikt upplöses i vatten och färgar svamprätten eller de svampar som ska frysas ljust rosa.