Strävsoppar

Strävsopparna är stadiga och stora, hattens diameter kan vara upp till 25 centimeter beroende på arten. Fotens håriga fjäll är sträva och ofta mörka, så de syns bra. Hattens ytskikt svänger sig litet under hattkanten i motsats till björksoppen (Leccinum scabrum), som de ofta förväxlas med. Därtill är björksoppen mindre och mjuknar fortare än strävsopparna.

Strävsopp växer i hela landet i mykorrhiza med träd som ofta framgår av svampens namn, tegelsoppen är i synnerhet allmän.

Strävsopparnas smak är mild och doften är svag. Tegelsoppen (Leccinum versipelle) har orangefärgad hatt, tofsarna (fjällen) på den vita foten är grå eller svarta och köttet är vitt och fast, men mörknar på snittytorna till rödaktigt violettgrått och blir till slut violettsvart.

Aspsoppens (Leccinum aurantiacum) hatt är rödare än tegelsoppens, tofsarna på den vita foten är först vita, sedan blir de bruna. Aspsoppens svampkött mörknar långsamt och rodnar, men inte lika mycket som tegelsoppens.

Tallsoppens (Leccinum vulpinum) hatt är rödbrun till mörkt kopparröd. Tofsarna på den vita foten är till en början ljusgrå, senare blir de mörkt gråbruna eller svarta. Svampköttet mörknar inte lätt.

Skördesäsongen för strävsopparna börjar ofta redan i juli och fortsätter till mitten av september. Ibland kan man få en ny skörd ännu i slutet av september. Strävsoppar ska tillredas väl, annars orsakar de magbesvär. Strävsoppar förvaras genom torkning: hatten skärs vertikalt, foten i längdriktningen eller tvärs över i 5 millimeter tjocka skivor och torkas. Även torkade svampar ska tillredas och inte ätas råa. För hemmabruk kan strävsoppar också frysas ner förbehandlade. Tegelsoppens kött svartnar vid tillredning, vilket är karakteristiskt för den och ofarligt. Foten på gamla svampar är seg och fibrig, så det lönar sig inte att använda den.